Troligen har ingen missat hur kampanjen #metoo har exploderat på sociala medier efter att skådespelerskan Alyssa Milano uppmanade kvinnor världen över att använda hashtagen för att visa hur många som har utsatts för sexuella trakasserier. Den snabba spridningen av kampanjen #metoo visar på två företeelser i vårt samhälle, den ena är hur många kvinnor som utsätts för sexuella trakasserier och hur dessa begravs av människor runtomkring, den andra är hur snabbt en vit kvinna kan sätta en rasifierad kvinnas kampanj på allas agenda. För det var inte Alyssa Milano som satte igång #metoo, det var Tarana Burke

Kampanjen #metoo

Tarana Burke startade organisationen Girls for Gender Equity i Brooklyn för att stötta rasifierade underpriviligerade kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp. Att behöva berätta detaljer kan vara hämmande och därför väljer många att inte berätta om sina upplevelser. Mörkertalet är stort och känslan av ensamhet kan bli stor. Dessutom tar många kvinnor på sig skulden för att de ha utsatts. Därför satte sjösatte hon också kampanjen #metoo vars syfte var att kvinnorna skulle kunna ge varandra stöd utan att behöva berätta hela sin historia eller nämna sina förövare.

Tarana Burke & Alyssa Milano

I en intervju säger Tarana Burke att hon och Alyssa Milano är en perfekt kombination. Burke säger att Alyssa Milano är viktig för att hon kan lyfta berättelserna och föra fram dem via media och Hollywood och se till att konversationen fortsätter, medan hon själv kan organisera gräsrötter och prata med vanligt folk och de hon arbetar med för att se hur de kan fortsätta att lyfta ämnet.

Alyssa Milano säger i en intervju att det är Tarana Burke som gett oss den här möjligheten att berätta om trakasserier och övergrepp utan att behöva nämna namn eller detaljer. Genom att vi går samman och berättar att vi har utsatt så visar vi hur stort problemet är.

Journalisters ansvar för white washing

En hel del kritik har förts fram mot att Alyssa Milano i många artiklar framstår som initiativtagare av kampanjen #metoo . Jag håller med om att det är sorligt att inte Tarana Burke har fått mer uppmärksamhet för sitt tio-åriga arbete med att stötta utsatta kvinnor. Det finns ett tydligt drag av ”white washing” där rasfierade kvinnor utestängs ur konversationen trots att de gett upphov till rörelsen. Jag tycker det är något som journalister bör ta till sig och reflektera över. De har ett ansvar att ta reda på bakgrunden till de ämnen de väljer att skriva om. Jag har många gånger sett hur journalister slarvat med information och trots upprepade påpekanden valt att utelämna viktig information eller ändra namn på organisationer i artiklar.

Sexuella trakasserier och övergrepp på TV4

Jag tycker det är sorgligt att mäns övertramp och övergrepp har fått hålla på så länge, utan att någon satt stopp. Ibland hör jag det sägas i debatten att fler kvinnor på höga positioner skulle avstyra mäns sexuella trakasserier. Jag tycker det är tydligt när man tittar på fallet med Martin Timells beteende mot kollegor på TV4 att så inte är fallet. Enligt de berättelser vi tagit del av på sociala medier har kvinnliga chefer tystat ner medarbetare som har berättat om Martin Timells sexuella trakasserier och sexuella övergrepp.

Jag tvivlar inte en sekund på berättelserna om att den glada Martin Timell trakasserat kvinnor och begått sexuella övergrepp. För drygt 20 år sedan jobbade jag i en produktion där Martin Timell var programledare. Han tyckte själv att han var världens roligaste person, och manusförfattarna hade fullt sjå med att hålla honom i schakt. Skämten haglade över alla, och jag minns hur han skämtade om att min kjol var så kort att den kunde varit ett skärp. Hans kommentar fick mig att känna mig väldigt obekväm, samtidigt som jag kände att jag borde bli smickrad över att han såg mig i mängden av alla som jobbade i produktionen. Den beska känslan av hans kommentar satt kvar länge. Jag var bara 19 år och han var dubbelt så gammal. Det var en kort produktion och jag hade inte så mycket med Martin Timell att göra. Utifrån vad jag såg under de dagarna så blir jag inte förvånad över berättelserna som nu kommer fram, däremot blir jag arg och frustrerad över att folk runtomkring har låtit honom hålla på så länge.

#metoo på jobbet

Jag hoppas att #metoo inte blir en kort fluga på sociala medier. Jag hoppas att företag tar sig en titt på företagskulturen. Jag hoppas att företagsledare förstår att detta inte är något de kan ta itu med själva, utan att de behöver hjälp utifrån. Det är svårt att se mönster på den egna arbetsplatsen och det är jobbigt att konfronteras med att den glada medarbetaren som alltid skämtar med alla faktiskt trakasserar andra medarbetare.

Nolltolerans mot sexuella trakasserier

Det är lätt att säga att ”vi har nolltolerans” mot sexuella trakasserier, men vad är egentligen nolltolerans?

Det som framkommer i media är att företag dels tystar ner berättelser om sexuella trakasserier, dels inte agerar förrän någon är dömd. Det är för mig inte att ha nolltolerans mot sexuella trakasserier utan möjligtvis att ha nolltolerans mot dömda brottslingar.

Kvinnor måste få stöd i sina berättelser och män måste lära sig att respektera kvinnor. Att försöka få med en full kollega in på hotellrummet är inte att respektera henne. En man som är genuint intresserad av en kvinna visar det när hon är nykter, och känner av om hon också är intresserad. Att skicka meddelanden varje dag till en kvinna om hennes utseende, trots att hon inte svarar på meddelandena är inte att respektera en kvinna. Det är att trakassera henne. Män måste sluta utnyttja sina maktpositioner för att få kvinnor att känna sig obekväma. Organisationer som tillåter det här beteendena bereder väg för sexuella övergrepp.

#metoo i skolan

Alyssa Milano ifrågasätter också varför skolor inte lär ut respekt. Tyvärr har jag hört skolpersonal säga att småpojkar bråkar med småflickor för att de tycker om dem. Knuffar och tafsande tillåts fortfarande på många skolor, inte bara i USA utan även i Sverige. Flickor som säger ifrån får reprimander från lärare och skolledning, medan pojkarna ”bara är som pojkar är”. Det här måste få ett slut! Flickor måste få lära sig att de har rätt att säga nej.

Rätten att säga ifrån

Jag såg för länge sedan ett program med Oprah Winfrey om sexuella övergrepp mot barn. I programmet tog de upp att vi lär barn att inte höja rösten och skrika, att vara artiga. Därför är det så svårt att skrika när en främling närmar sig och försöker ta med ett barn från skolgården eller lekplatsen. Jag tror att det gäller även vuxna. Vi säger inget, för vi vill inte skapa dålig stämning. Därför låter vi sexuella trakasserier pågå mitt framför våra ögon. Det är dags att vi slutar med det. Det är dags att vi alla börjar säga ifrån, på skarpen!