Tag Archives: Motivation

Säg WOW istället för varför – det är svårt att ändra vanor

Brukar du fråga ”varför?” när någon berättar att den vill bryta en vana eller göra en förändring i sitt liv? Det är i varje fall vad jag får höra från min omgivning. På senaste tiden har jag varit fokuserad på att göra förändringar i mitt liv. För att må bra och bli mer effektiv har jag identifierat ett antal saker som jag behöver förändra. Jag har gjort en lista, prioriterat och omprioriterat. I slutet av förra året var jag på föreläsning med handelsprofessorn Micael Dahlen som pratade om att förändra vanor. Jag har också läst på om vilka steg jag bör ta för att kunna förändra mina vanor. När jag får höra WOW är det som att hela jag fylls av energi.

Säg WOW!

Jag ska börja säga ”WOW!” när någon berättar om en förändring de har gjort, eller vill göra. WOW för att jag blir inspirerad. WOW för att jag förmodligen inte kommer klara att göra det själv. WOW för att det är häftigt att någon tar steget till förändring. WOW!

Sluta fråga varför

2010 startade jag eget företag. Jag gick på rådgivning och på en kurs om hur man får sitt företag att växa. Ett av de råden som hamrades in var att omge sig med människor som stöttar, som inte ifrågasätter. Nyligen var jag på en föreläsning om att starta-eget och även där betonade föreläsarna vikten av att inte lyssna på de som ifrågasätter och är negativa. Oftast är det personer som själva inte har drivit eget företag som är mest kritiska. De överför sin egen oro för det okända på personen de pratar med. Vi har alla olika behov av trygghet, men också olika bild av vad trygghet är. När jag startade företag 2010 så hade jag varit på tre företag som antingen drog ner kraftigt på personal, eller lade ner verksamheten helt. Jag var trött på att sitta i baksätet och inte veta om min tillsvidareanställning verkligen var tillsvidare eller om den var tillfällig. Jag tänkte att som egen företagare skulle jag i varje fall sitta i förarsätet och se åt vilket håll det gick, samt ha möjlighet att påverka. Efter några år som egenföretagare tog jag anställning hos en av mina samarbetspartners.

Att fråga varför är inte att stötta

2017 startade jag eget igen, och då möttes jag inte av lika många varför som första gången. De flesta runtomkring mig visste att jag hade drivit eget tidigare. Visst fanns det fortfarande de som tyckte att jag borde ta anställning på ett storföretag eller någon myndighet, men med min bakgrund är det inte alltid så lätt. Jag har varit på flera storföretag, men då som konsult. Mitt CV ser hattigt ut för den som är van med anställningar på tre till tio år. I min bransch är det vanligare att stanna ett till tre år. Själv har jag varit drygt sju år på Olsen/Adecco (de hann byta namn tre gånger), men då var jag konsult och hoppade runt på olika företag. På Marikas Dans & Modestudio har jag hjälpt till periodvis under de senaste 25 åren.

Många tror att de stöttar när de frågar varför, att det är en hjälp till att utvärdera sitt val. Det är det inte.

Att fråga varför är att ifrågasätta

Att fråga någon som fattat ett beslut varför de tagit det beslutet är att ifrågasätta. Om personen inte har anlitat dig som rådgivare så är det inte din roll att guida dem i deras process. Din roll som vän, bekant, familj eller kollega är att stötta och uppmuntra. Börja med att säga WOW! Sedan kan personen själv berätta varför, och kanske också berätta om sina rädslor och tvivel om hon eller han vill.

Säg WOW istället för varför

Varför säger vi varför istället för WOW?

När jag lyssnar på de som frågar mig varför så märker jag att många ger uttryck för sina egna rädslor. De säger saker som ”jag skulle aldrig kunna”, ”det är överdrivet svårt” och ”jag skulle aldrig ha tid”. Ibland formulerar de om sina rädslor till frågor som: ”hur ska du ha tid?”. De glömmer då att våra liv inte ser likadana ut. De utgår oftast ifrån sig själva och inte ifrån mig. Det händer också att någon ifrågasätter baserat på hur jag lyckats tidigare, men att jag misslyckats förut betyder inte att jag ska låta bli att försöka igen.

Nyårslöften

Nu är det nytt år och många har avgett nyårslöften om att ändra vanor. Vanliga nyårslöften är att: äta mer hälsosamt, börja träna, stressa mindre, läsa fler böcker och att få koll på ekonomin.

Nyårslöftens nio i topp enligt tidningen metro:

  1. Äta mer hälsosamt 48 procent
  2. Börja träna 42 procent
  3. Stressa mindre 19 procent
  4. Läsa fler böcker 12 procent
  5. Få koll på min ekonomi 10 procent
  6. Dricka mindre alkohol 9 procent
  7. Spendera mer tid med familj och vänner 9 procent
  8. Sluta röka/snusa 8 procent
  9. Tänka mer på miljön 5 procent

I snitt avger var åttonde man och var femte kvinna i Sverige minst ett nyårslöfte. I en studio av Sifo höll 45% sina nyårslöften, 29% höll delvis sina löften. 3% visste inte om de hade lyckats eller inte. Endast 23% hade inte hållit sina nyårslöften. 74% hade helt eller delvis hållit sina nyårslöften!

Ändå hör jag ofta att nyårslöften inte hålls. Jag tror att det beror på att många är besvikna på sig själva för att de inte lyckats hålla sina nyårslöften tidigare. Jag tycker inte att vi ska vara så hårda mot oss själva. Visst händer det att vi inte lyckas hålla nyårslöftena, men ett försök är bättre än ingenting. Ett försök kan vara ett första steg som så småningom leder till förändring.

Det är svårt att ändra vanor

Jag har inte avgett något nyårslöfte, men jag har satt upp målsättningar att göra stegvis förändringar. Jag utgår ifrån min lista med nya vanor som jag vill få in i mitt liv. Jag är tillåtande mot mig själv de dagar jag inte lyckas. Dagen efter är en ny dag, och då tar jag nya tag. Att förändra tar tid, och framförallt är det viktigt att byta ut ett beteende mot ett annat. Jag fokuserar inte på att sluta göra saker. Jag fokuserar på vad jag vill fylla min tid med. Då kommer vissa saker falla bort, för att ge plats till det nya. Vill du börja äta mer hälsosamt så kanske du kan börja med att köpa hem mer grönsaker. Vill du börja träna så kanske första steget är att ta en kvällspromenad. Vill du stressa mindre kanske du kan börja med att skriva ned vad som stressar dig. Då blir det lättare att ta nästa steg i förändringen.

Öva på att säga WOW!

En sak jag ska göra är att öva på att säga WOW! För det är superhäftigt att höra om andras förändringar. Runtomkring mig ser jag många som gjort förändringar i sina liv: börjat träna regelbundet, bytt jobb, startat eget och mycket annat. Jag har själv ofta frågat varför, men nu ska jag öva på att säga WOW!

Bild på Maryem Nasri i jeansjacka. Bilden är tagen av Fotograf: Caroline Frankesjö www.carolinefrankesjo.se
Fotograf: Caroline Frankesjö www.carolinefrankesjo.se

Hallå Posten!

Den senaste tiden har jag följt rapporteringen om PostNords missnöjda kunder. Brev hamnar hos fel personer, brev hittas vid soptunnor och brev försvinner spårlöst. Det känns som en aldrig sinande ström av berättelser om viktiga brev, och även paket som inte kommit tillrätta.

En tecknad katt i brevbäraruniform symboliserar brevbärare i bloggpost om PostNordTidningarna skriver spaltmeter om kunder som rasar mot PostNord. Kunder berättar om samtal med brevbärare som sagt att de vet om att posten lagts i fel brevlåda. Det tycks som om brevbärarna inte bryr sig, utan rycker på axlarna. Jag har själv ringt till Kundtjänst när jag fått grannens post, och har då fått till svar att det kan ha varit en annan postleverantör som gjort fel. Det känns inte som om kundtjänst tar klagomålen på allvar.

Jag deltog för några månader sedan på ett event dit ”goodie-bags” hade beställts till deltagarna, men presentpåsarna kom på villovägar ett par veckor. Trots god framförhållning och flera samtal till PostNord kom paketen inte tillrätta förrän långt efter eventet och fick då skickas till deltagarna. Det var otroligt ledsamt för alla som hade jobbat med att få fram fina presenter till deltagarna, och så förtog det en del av upplevelsen på eventet att presentpåsarna inte fanns på plats när deltagarna kom dit.

PostNords VD svarar Aftonbladet att en lång bit över 99% av breven har levererats inom tre dagar. Jag undrar hur de kan mäta försvunnen post, då mottagaren inte alltid vet att ett brev är på väg. Den som väntar på post kanske inte heller vänder sig till PostNord, utan till avsändaren för att be dem skicka på nytt. Att 95% av alla brev under 250 gr ska komma fram inom två dagar tycker PostNords ledning är för mycket begärt.

PostNord drog in handdukarna, ni svettas inte

Parallellt med rapporteringen om missnöjda kunder kommer allt fler rapporter om missnöjda medarbetare. Smålandsposten skriver om hur PostNord drog in tillgången till rena badlakan, som brevbärarna tidigare hade haft. Trots att arbetsmiljöverket föreskriver att handdukar ska finnas tillgängliga för anställda med fysiska jobb så meddelade PostNord att de får ta med sig egna handdukar enligt Smålandsposten.

”Är ett jobb smutsande och svettdrivande så ska det enligt arbetsmiljöverkets föreskrifter finnas både rengöringsmedel, tvätt- och duschplatser och handdukar eller torkanordningar.

Men hittills har PostNord vägrat lägga fram rena badlakan.

Vill de anställda duscha på jobbet får de ”ombesörja att ta med egen duschhanduk” som företaget skriver i sitt svar.”

Brevbärare sparkas efter 40 år

Sveriges Radio och flertalet tidningar skrev om brevbäraren Tommy som blivit avskedad för att han inte har körkort.

”Facket och kollegor protesterade. Han har epilepsi och kan inte ta körkort, men han kan utföra sina arbetsuppgifter.”

Det har han, enligt uppgifter i media, gjort i 40 år. Hur kan ledningen behandla medarbetare så empatilöst och sedan förvänta sig lojalitet och hög servicenivå från de som är kvar? Att han nu har fått jobbet tillbaka, efter mediers rapportering om den orättvisa behandlingen, kommer knappast få övriga medarbetare att känna sig trygga i sina tjänster. Alla kan ju inte få medias uppmärksamhet vid orättvisor. Det måste komma inifrån, uppifrån, att vilja behandla medarbetare med respekt.

Hur många har varit på en och samma arbetsplats i 40 år?

När den som av kollegor upplevs som kompetent, lojal och en juste medarbetare måste lämna så känner sig de som får stanna osäkra och mår dåligt på jobbet. Många ser sig om efter ett nytt jobb, medan andra känner sig paralyserade och tappar lusten både till jobbet och till att söka nytt. Idag har ”Employer branding” blivit ett modeord. För mig handlar employer branding om att skapa en arbetsplats som är så attraktiv att medarbetarna talar väl om sin arbetsplats, att de som lämnat kan tänka sig att komma tillbaka efter att ha fått nya erfarenheter någon annanstans och att såväl medarbetare som f.d. medarbetare rekommenderar andra att söka sig till arbetsplatsen. Det är så otroligt viktigt att jobba inifrån ut. Engagerade medarbetare ger nöjda kunder!

Har PostNords ledning ingen förståelse för att även de medarbetare som är kvar påverkas?

Parallellt med mina studier jobbade jag som bemanningskonsult på Adecco. Via Adecco hoppade runt mellan olika arbetsplatser, vilket jag trivdes bra med men jag fick också uppleva många omstruktureringar och nedskärningar. För mig som bemanningskonsult var det inte så tungt, jag var sällan kvar på en arbetsplats längre än några veckor så jag hann inte få så djupa relationer till mina kollegor, men jag minns hur det var för de som var kvar efter nedskärningar. En gång var jag på ett stort bensinbolag där en stor andel av personalstyrkan hade fått lämna företaget några månader tidigare. Jag var där några veckor under sommaren. Solen sken och flera medarbetare var på semester. Men på fikarasterna var det inte semesterplaner eller semesterupplevelser som diskuterades. Istället handlade det ofta om vilka som ännu inte hade fått jobb efter sex månader hemma, hur få det var som hade hittat ett nytt jobb de trivdes med och så fanns en djup oro hos de som var kvar att senaste nedskärningen av personal inte var den sista. Många frågade sig vilka andra jobb som skulle passa, om de hade rätt utbildning och rätt erfarenhet. Vissa hade jobbat upp sig inom organisationen och var rädda att inte kunna få något liknande på ett annat företag då de saknade de formella kraven på högskolestudier. Andra frågor kretsade kring hur ett nytt jobb skulle passa in med familj, barn eller andra levnadsförhållanden som den nuvarande arbetsgivaren hade kunnat anpassa sig till. Det är många pusselbitar som ska på plats. Självförtroendet hade för flera av mina kollegor sjunkit till botten. Många hade jobbat på samma företag sedan de tog studenten, och rädslan för det okända var stor hos dem. De hade självklart svårt att förstå hur jag kunde hoppa från en arbetsplats till en annan, men för mig fanns det en trygghet i att jag varit anställd först hos Olsten Personalkraft och sedan följt med till Adecco när Olsten köptes upp. Jag hade olika arbetsplatser, men samma arbetsgivare.

Medarbetare som inte känner sig uppskattade söker nytt jobb, tappar lusten för sina arbetsuppgifter, protesterar genom att inte göra sitt jobb eller till och med sabotera. Det här hör den som pratar med människor som jobbat i organisationer där det har skurits ner på personal om och om igen. Lojaliteten mot företaget försvinner till slut. Om PostNord bryr sig om att uppfylla regeringens mål och få nöjdare kunder så måste PostNord börja ta hand om sina medarbetare.

Brev med hjärta

Vad motiveras olika personer av?

Det känns som om det finns oändligt många ledarskapsteorier om motivation och drivkrafter. Jag tycker det svåra är att förstå vad olika personer motiveras av, att matcha person med teori.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad

Vi utgår oftast från oss själva, det vi tycker är roligt, utmanande eller spännande tror att andra människor också uppskattar. Som när man får rådet att ”köpa en present man själv skulle uppskatta” eller ”behandla andra så som du själv skulle vilja bli behandlad”. Det ligger så klart något fint i båda uttalandena, men jag vänder mig ändå mot dem. Det som triggar en persons motivation kan kännas som en boja för en annan människa. Därför skulle jag hellre vilja se att vi ägnar mer tid åt att ta reda på vad andra människor önskar, vill och motiveras av. Att vi är lite mer nyfikna, ställer frågor och iakttar. Det är så klart lättare sagt än gjort. Jag kommer ofta på mig själv med att ha pratat mer än jag har lyssnat. Vi har en mun och två öron av en anledning, men sedan när jag är ensam kan jag gå igenom konversationer och fundera djupare på vad som sades. Jag tycker det är intressant att lära känna andra personers drivkrafter, det ger perspektiv på tillvaron och så tycker jag det är fantastiskt att det finns så många sätt att se på saker.

Kulturkrockar på Disneyland i Paris

När jag var tonåring flyttade jag till Paris för att jobba på ett av Disneylands hotell. För att få jobba på hotellen skulle man kunna flytande engelska och franska samt minst ett till språk flytande. Mina kollegor på New Port Bay Club, som hotellet hette, kom från alla möjliga länder. Avdelningschefen var från Tyskland, mina teamledare från Holland och Storbritannien och mina kollegor från Italien, Sydafrika, Marocko, Algeriet, Portugal, Holland, Storbritannien, Frankrike, Kamerun och säkert ännu fler länder som jag inte kommer på just nu. Jag var enda svensken, den enda från Norden i mitt team. Jag hade hunnit jobba något år efter gymnasiet, men jag var inte alls beredd på alla kulturkrockar jag möttes av med medarbetare från så många olika länder på ett amerikanskt företag i Frankrike. Just där och då hade jag svårt att se vad som var kulturella skillnader och vad som berodde på olika personligheter. Ett par år senare läste jag en bok som heter ”Mind Your Manners” av John Mole. Den fick mig verkligen att reflektera över kulturella skillnader, som att man inom amerikanska företag ofta pratar om att visa framfötterna för att komma vidare i karriären medan mina franska kollegor sa att de kunde visa framfötterna när de fått betalt för det. ”Varför ska jag göra chefens jobb?” brukade de retoriskt fråga.

newport-bay-club-nuit-illumination